MiCA-regleringen når DeFi: Vem bär ansvaret – och hur?

EU-kommissionen funderar just på om de ska inkludera kryptolånetjänster i den nya Markets in Crypto-Assets Regulation (MiCA). Men DeFi-lånevaults – de smarta, automatiserade plattformar där folk kan låna ut sina kryptovalutor eller använda dem som säkerhet för att tjäna ränta eller ta lån – får regelgivarna att kämpa med huvudbry. Vem ska egentligen stå till svars här? Ett system som fungerar utan banker, chefer eller mänsklig inblandning, enbart driven av kod, utmanar våra klassiska uppfattningar om ansvar på ett sätt som känns nästintill chockerande. Svaret på den frågan kan avgöra om DeFi bevarar sin magi – eller om vi tvingar in det i ett byråkratiskt hölster som kväver dess potential.
---
MiCA och gråzonen för DeFi-lån
Sedan juni 2024 gäller delar av MiCA, och från och med slutet av 2024 ska förordningen vara fullt implementerad. Tanken bakom den är att den europeiska kryptomarknaden slutligen ska få enhetliga regler, mindre kaos och färre bedrägerier. Hittills har förordningen dock främst riktat sig till traditionella aktörer som kryptobörser eller plånbokstjänster. DeFi-protokoll – de öppna, decentraliserade system som fungerar utan mellanhänder som banker eller mäklare – har länge ignorerats. För komplicerat, för nytt, för annorlunda.
Men nu hinner EU ikapp. I skottgluggen står nu lånevaults, alltså plattformar baserade på smarta kontrakt där användare kan låna ut sina mynt eller pantsätta dem för att tjäna ränta eller ta lån. Projekt som Aave eller Compound har gjort detta under flera år – men juridiskt sett är det en ren oreda. Vem bär ansvaret om en vault plötsligt slutar fungera, om någon hackar plattformen eller om alla insättningar försvinner?
---
Vem bär skulden – användaren, utvecklaren eller protokollet?
Det blir filosofiskt. DeFi fungerar utan en chef. Ingen VD, ingen bank, ingen supportavdelning. Bara kod som – förhoppningsvis – fungerar korrekt. Om något går fel, vem står då till svars?
- Användarna? Självklart agerar de självständigt och accepterar riskerna. Men ärligt talat: hur många av oss granskar egentligen koden i smarta kontrakt innan vi sätter in våra ETH i en vault? De flesta litar helt enkelt på ryktet eller projektets namn. Och även om de försöker – vem förstår verkligen Solidity?
- Utvecklarna? De skriver ju koden. Men vem kan ställa dem till svars om ett hack inträffar? Anta att någon hittar en bugg som möjliggör stöld av medel – ska utvecklarna då ställas inför r



ätta? Och vem exakt? Projektteamet? De som bara bidragit med några rader kod?
- Protokollet självt? Där ligger problemet. Det finns ingen juridisk person, inget företag att stämma. Det är som att försöka stämma en robot som bara gör sitt programmerade jobb.
EU står inför ett dilemma: hur reglerar man något som per definition inte ska behöva regleras? En alltför hård approach kan krossa DeFi i Europa innan det ens har hunnit lyfta. En alltför eftergiven approach? Då säger vi farväl till innovation och välkommen till en marknad öppen för bedrägerier och manipulation.
---
EU överväger ett ”decentraliseringstest”
I interna diskussioner funderar man just nu på hur man ska lösa problemet. Idén är att protokoll som är ”tillräckligt decentraliserade” skulle kunna undantas från MiCA. Låter logiskt, eller? Men vad betyder egentligen ”tillräckligt”?
Några förslag som diskuteras:
- Tokenfördelning: Om ingen enskild aktör äger mer än 20 % av rösttokensen anses projektet vara decentraliserat. Men vänta – många DAO:er har stora plånböcker som trots allt styrs av gemenskapen. Är det nu centraliserat eller decentraliserat?
- Användarkontroll: Om beslut fattas helt via onchain-röstning, utan att ett team ingriper, kan det ses som ”tillräckligt decentraliserat”. Men vem garanterar att dessa röster inte manipuleras av några stora aktörer?
- Ingen central gränssnitt: Inga officiella hemsidor, ingen kundsupport, inga centrala plånböcker – protokollet existerar bara som kod. Men många DeFi-projekt använder ändå multisig-plånböcker eller DAO-strukturer som i praktiken ofta kontrolleras av ett fåtal personer. Var drar man gränsen?
Det är som att försöka väga en hög sand. Decentralisering är ingen strömbrytare som går att slå av och på – det är ett spektrum.
---
Vad händer om EU reglerar alltför hårt?
Tänk er att EU bestämmer: alla lånevaults måste ha en licens, ett företag och en adress i EU. Vad händer då?
1. Utvandringsvågen
Många projekt skulle helt enkelt flytta utomlands – till länder som Schweiz, Singapore eller USA, där reglerna är mer lättsamma. Europa förlorar inte bara talanger, utan också skatteintäkter. Vem vill jobba i ett ekosystem som ständigt lägger krokben för en?
2. Efterlevnadsboomen
Startups bildar LLC:er i Malta eller Irland för att officiellt framstå som ”reglerade aktörer” – men själva koden förblir decentraliserad. Plötsligt finns det två versioner av ett protokoll: en ”ren”, licensierad variant för